STILLBILDER / STILLS

Sound imaging of a shipwreck shot with the aid of a side-scan sonar, an instrument used in marine technology to read the seabed by means of diagonal sound waves, which are then digitally rendered into images. An objective eye is directed towards that which remains invisible to human vision, thus recording a world beyond the attainable.

Ljudbilder av skeppsvrak tagna med hjälp av en sidescan-sonar, ett marinteknologiskt instrument som läser av havsbotten med hjälp av diagonala ljudvågor vilka omtolkas av en dator till bild. En objektiv blick riktas ner mot någonting det mänskliga ögat ej kan se och registrerar en värld bortom den åtkomliga. Projektet är ett samarbete med Deep Sea Production och Marin Mätteknik. Scrolla ner för mer information om de enskilda bilderna

Norderney, Ada Gorthon & Bengt Sture

Throughout the centuries the seas, lakes and rivers have been traversed, goods have been exchanged and contacts have been made in the the emerging towns and trading ports along the routes. Many ships that sailed out to sea never came back, they became victims of hurricanes or war.

An outline that emerges suddenly from the normally smooth and even lower graph on the sonar equipment makes us suddenly aware of this. In thousands of otherwise anonymous places beneath a non-disclosive surface rests shipwrecks that, after moments of desperate struggle and chaos, have been frozen in the stillness of the depths of the ocean when ships and crew lost out against a powerful sea.

A sidescan-sonar is a marine technological instrument scanning the seabed using diagonal sound-waves that are being interpreted by a computer that turns them into an image. An objective “gaze” is directed down towards something that is impossible for the human eye to see and it is registering a world beyond the normally accessible. Ships that never reached their destinations suddenly emerges on the screen; time-capsules that have been left behind in the depths of the sea becomes visible again. The sound-waves that reaches down through the dark waters returns with echoes of an apocalyptic history.

This artwork has been made possible through a collaboration with Deep Sea Productions. Since 2005 I have continuously been taking part in their expeditions and in collaboration with the company Marin Mätteknik I have been scanning parts of the Baltic Sea. This has lead to the discovery of a large number of sunken ships.

Genom århundraden har Östersjön trafikerats, varor bytt ägare och kontakter knutits mellan människor i de framväxande städerna och handelsplatserna. Många sjöstrider har också utkämpats och även civila fartyg har blivit offer för krigshandlingar, inte minst under det senaste århundradets skoningslösa krig.

En plötsligt uppskjutande kontur från den annars jämna bottenkurvan på ekolodet gör oss påminda om detta! På tusentals anonyma platser under en intet avslöjande vattenyta vilar vrak som, tack vare avsaknaden av den trä-ätande skeppsmasken i Östersjön, bevarats till våra dagar. Ögonblick av desperat kamp och kaos har frysts i havsdjupens stillhet då fartyg och besättningar förlorat mot ett övermäktigt hav.

En sidescan-sonar är ett marinteknologiskt instrument som läser av havsbotten med hjälp av diagonala ljudvågor vilka omtolkas i en dator till bild. En objektiv ”blick” riktas ner mot någonting det mänskliga ögat ej kan se och registrerar en värld bortom den åtkomliga. Fartyg som aldrig nådde sina destinationer framträder plötsligt på skärmen, tidskapslar som lämnats åt djupens långsamt framåtskridande nedbrytning blir åter synliga. Ljudvågorna som tränger ner genom det mörka vattnet vänder tillbaka med ekon av en apokalyptisk historia.

Nordeney

At the time of the First World War, submarines had evolved into highly effective marine weapons. They posed a constant threat to shipping, in particular those vessels supplying raw materials to the war industries. At the beginning of the war a certain “gentlemen’s code” still applied whereby ships were not sunk until the crew had had a chance to enter the lifeboats. However, this approach became increasingly rare and even civilian ships were torpedoed with passengers onboard.Another danger facing ships were the mines that had been deployed and that continued to claim victims long after the end of the war.

The steamer Nordeney was one of many ships sunk by a mine during the First World War. Today it rests at 48 m in the southern Baltic Sea and is relatively intact despite the many trawlers and net that have got stuck in the wreck through the years.

Vid tiden för första världskriget hade ubåtarna utvecklats och blivit effektiva vapen till sjöss. De kom att utgöra ett konstant hot mot sjöfarten, i synnerhet mot de fartyg som försåg krigsindustrin med råvaror. I början av kriget tillämpade man fortfarande en ”gentlemannatradition” där fartygen sänktes först efter att besättningarna fått rädda sig i sina livbåtar. Efterhand blev dock detta förhållningssätt allt mindre förekommande och även de civila fartygen torpederades med man och allt. Ett annat gissel för sjöfarten var de minor som lagts ut och som kommit att skörda offer långt efter att kriget tagit slut.

Ångfartyget Norderney var ett av de många fartyg som under första världskriget gick till botten till följd av minsprängning. Idag vilar fartyget på 48meters djup i södra Östersjön och är relativt intakt trots de åtskilliga trålar och nät som har fastnat genom åren.

Ada Gorthon

The seamen working on the vessels that controversially transported iron ore from northern Sweden to the German war industry were especially vulnerable during both World Wars. They spent their every working day on a floating target. During the Second World War, the transportation of iron ore to Germany took the lives of 203 Swedish seamen.

On a clear day in 1942 the lookout on Ava Gorthon discovered a periscope. The ship was close to land and in Swedish waters east of Öland so did not expect to be attacked. Instead, they had everything to fear. The next moment, the lookout could see the line of a torpedo and had just enough time to call out to the rest of the crew before the explosion hit. The ship was cut in half and in less than thirty seconds it was swallowed by the sea. Out of a crew of 22 only eight men were saved by fishermen from Öland who had seen the torpedoing and set out to help.

Divers soon found fragments of a Soviet torpedo by the wreck, but despite this, the Soviet Union consistently denied any involvement. It was not until the 1960s that it became clear that it had been the submarine SC 317, under the command of captain Moschow, that sunk the Ada Gorthon. The ship was salvaged as scrap after the war and the only thing now remaining are twisted pieces of metal scattered across the ocean floor.

A memorial stone for the crew of Ada Gorthon has been raised at Bläsinge harbour on Öland.

De sjömän som under de båda världskrigen gick på den kontroversiella malmtraden var särskilt utsatta. Att arbeta på en flytande måltavla blev deras vardag. Under andra världskriget kom malmtransporterna till Tyskland att beröva över 200 svenska sjömän livet.

En klar dag i juni 1942 uppmärksammade utkiken på Ada Gorthon ett periskop. Man befann sig nära land och dessutom på svenskt territorium öster om Öland och fruktade därför inga angrepp. Det skulle dock visa sig att man hade haft all anledning att frukta. I nästa ögonblick såg utkiken en torpedstrimma, hann ropa och varna sina kamrater – sedan kom explosionen! Fartyget knäcktes på mitten och på mindre än 30 sekunder var den uppslukad av havet. Av besättningens 22 man överlevde endast 8 vilka räddades av öländska fiskare som sett torpederingen från land och skyndat ut till undsättning.

Dykare fann snart fragment av en sovjetisk torped vid vraket men trots detta fortsatte Sovjetunionen att konsekvent förneka all inblandning. Först på 1960-talet framkom uppgifter som gjorde klart att det var ubåten SC 317 under befäl av kapten Moschow som sänkt Ada Gorthon. Fartyget skrotbärgades efter kriget varför det numera endast återstår förvridna rester utspridda över bottnen.

En minnessten över Ada Gorthons besättning har rests vid Bläsinge hamn på östra Öland.

Bengt Sture

There are a number of wrecks and disappearances of both ships and crews that remain veiled in mystery. One of these is the case of Bengt Sture, a vessel supposed to carry coal from the port of Danzig to Trelleborg and then onwards to Oxelösund.

Bengt Sture never reached Trelleborg. Reconnaissance planes were sent out but were unable to find any trace of the ship. The relatives anxiously waiting for information during those autumn days of 1942 were to wait for a long time as hours would turn into days and years to decades. Despite repeated efforts to get clarity from the Foreign Office, no information was ever released about what had happed to the crew of Bengt Sture. The ship had vanished without a trace and the Soviet Union denied involvement also in this case.

In 1963 the Swedish newspaper Svenska Dagbladet published information that the German historian J. Rohwer had found in a work of Soviet war history. It claimed that seven crew members from the Bengt Sture had been captured by the submarine that sunk the vessel. Which ones had been captured? Could they still be alive?

When Khrushchev visited Sweden the following year the question was raised. The Soviets responded that “the Soviet authority concerned does not possess any documents or information about the destiny of the Swedish seamen from the ship Bengt Sture, sunk during the war.”

Today it is known that the Bengt Sture was sunk by the Soviet submarine SC 406 under the command of captain Osipov. From the submarine’s annotations about the positions of those captured it has been deduced that they were: the captain Sture Hedberg b. 1898, chief mate Arne Walter b. 1918, second mate Ivan Kappelin b. 1918, first engineer Gustav Roslin b. 1890, stewardess Kitty von Hamm b. 1898, chef Eskil Thelin b. 1918 and second able seaman Nils Fritz b. 1919.

Witness accounts from released prisoners speak of Swedish seamen that spent many years in Gulag prison-camps, but nothing has been verified. Some have supposed that the Swedes were annihilated soon after their capture, but there have also been suggestions that they might have been moved from the NKVD prison in Leningrad on to Moscow. Still today, nearly 80 years after the sinking of Bengt Sture, questions and speculations remain. The ship has been found, but what really happened to the crew members that were captured? The truth might be hiding in the NKVD archives that are still being kept secret by the Russian intelligence service in St Petersburg.

Det finns ett antal förlisningar och försvinnanden av fartyg och besättningar som alltjämt är höljda i dunkel. Så är fallet med Bengt Sture som, lastad med kol, var på väg från Danzig till Trelleborg för att därefter fortsätta vidare mot Oxelösund.

Bengt Sture nådde aldrig Trelleborg. Spaningsflyg sattes in men fann överhuvudtaget inga spår av fartyget. De anhöriga som oroligt väntade och undrade dessa höstdagar 1942 skulle få vänta på svar, timmar skulle blir till dagar och år till decennier. Trots upprepade försök att få något besked genom Utrikesdepartementet nådde man ingen klarhet om besättningens öde, Bengt Sture var spårlöst försvunnen och Sovjetunionen förnekade även nu all inblandning.

1963 publicerade Svenska Dagbladet uppgifter som den tyske historikern J. Rohwer hittat i ett sovjetiskt krigshistoriskt verk och som gjorde gällande att sju besättningsmän från Bengt Sture tagits till fånga av den ubåt som sänkt fartyget. Vilka hade tagits till fånga?

Kunde de vara vid liv? När Chrusjtjov besökte Sverige året därpå togs frågan upp. Från sovjetisk sida svarade man ”att vederbörande sovjetisk myndighet tyvärr inte förfogade över några som helst dokument eller uppgifter om vilket öde de svenska sjömännen från det under kriget undergångna fartyget Bengt Sture mött.”

Idag vet man att Bengt Sture sänktes av den sovjetiska ubåten SC 406 under befäl av kapten Osipov. Man har också genom ubåtens anteckningar om de tillfångatagnas befattningar kommit fram till att dessa var: kaptenen Sture Hedberg f. 1898, förste styrman Arne Walter f. 1918, andre styrman Ivan Kappelin f. 1918, förste maskinist Gustav Roslin f.1890, förestånderskan Ketty von Hamm f. 1898, kocken Eskil Thelin f.1918 samt andre matrosen Nils Fritz f.1919.

Vittnesuppgifter från frigivna fångar har talat om svenska sjömän som under lång tid suttit i GULAG läger men ingenting har kunnat säkerställas. Antaganden har gjorts att svenskarna likviderades kort efter tillfångatagandet men det finns också uppgifter som pekar på att de förflyttats från NKVDs fängelse i Leningrad vidare till Moskva. Ännu idag kvarstår många frågor och spekulationer kring Bengt Stures förlisning.

Fartyget är återfunnit men vad hände egentligen de sjömän som togs tillfånga? Sanningen döljer sig möjligen i de NKVD arkiv som fortfarande hålls hemliga av den ryska säkerhetstjänsten i St. Petersburg.